Konvojdramat på lätt, pedagogisk svenska

Idag ska vi lära oss att se på saken ur en annan vinkel och i ett större perspektiv.

Tänk om Sverige en gång, efter att vi blivit attackerade av grannländerna, ockuperade Åland. Till slut lämnade vi området så att ålänningarna skulle kunna bygga upp ett trevligt samhälle åt sig själva. Istället röstade de då fram en terrororganisation att leda dem och denna organisation hade som mål att radera Sverige från kartan. Raketerna började regna över vårt land. Ålänningarna fick miljarder från omvärlden men allt tycktes gå åt till vapen och elände. Till slut slog vi tillbaka och hela världen hatade oss för det. Vi blockerade därmed Åland, för att försvara oss själva då grannländerna konstant matat ålänningarna med vapen att använda mot oss.

Där är vi nu.

Från fjärran länder – ni vet såna länder där människors största problem är att de inte har råd att köpa handväskor för 10 000 kronor – lastas skepp med förnödenheter (att VI hela tiden skickar in MER förnödenheter än vad som finns på dessa skepp – det är det ingen som nämner). De ska hjälpa ålänningarna, men samtidigt erkänner de som står bakom pr-kuppen att det i själva verket handlar om just pr och om att provocera. Vi vet, visa av erfarenhet, att det är något lurt på gång. Vi vet att de som hatar oss och vill radera oss från kartan (och ha ihjäl oss alla) är inblandade i det hela.

Vi säger således i flera veckor innan skeppens ankomst att vi inte tänker släppa fram dem. ”Ni är välkomna att lägga till i våra hamnar så att vi kan kontrollera att det inte finns vapen, bomber och granater ombord”, säger vi. Om och om igen. Vi försöker få världen att förstå att vi är omringade av länder som vill förinta oss (för inte så länge sedan blev vi faktiskt nästan förintade av en galning) och att vi måste göra vad vi kan för att se till att det är just förnödenheter det handlar om. Ingen lyssnar.

Provokatörerna kommer närmare och närmare. Vi ber dem om och om igen att välja att samarbeta. Men nej. De vägrar. De vill ju bara provocera.

Vi bordar skeppen (på internationellt vatten, det var ju klantigt, men låt oss fejsa det – vi visste ju alla vart de var på väg). På samtliga skepp utom ett går det lugnt till -”aktivisterna” samarbetar, men på ett av skeppen blir vi attackerade av de ”fredliga” provokatörerna. Tumult uppstår och människor dör. Världen hatar och fördömer oss. Allt vi säger till vårt försvar ignoreras.
Det visar sig – inte det minsta överraskande – att det fanns både terrorister och vapen ombord. Det är saker vi ”hävdar”, hojtar världen. Förmodligen har vi ”planterat bevis”.

Hela världen tar del av våra motståndares berättelser och de tapetserar löpsedlarna med grova citat från kända svenska Sverigehatare (jämför: juden Dror Feiler). De få gånger ”vi” kommer till tals så väljs de mest extrema ut att föra vår talan (tänk: Jimmie Åkesson företräder hela Sverige år 2010).

Samtidigt fortsätter ålänningarna att skjuta raketer över vårt land – detta ignoreras fullständigt av hela världen. Våra barn har 15 sekunder på sig att ta skydd när larmet går och på lekplatserna finns skyddsrum byggda. För våra barn är detta vardag och fullt ”normalt”.

I fjärran handväsksland demonstrerar politiker sida vid sida med terrorister och Sverigehatare. Terrorflaggor vajar i vinden. Ingen fattar någonting. Ingen lyssnar.

Comments off.

Frossa i den besatta svenska pressen: AB AB DN DN DN DN SvD SvD SvD Syd NM AB DN DN DN DN NM AB SvD SvD GP GP NM NM AB DN SvD AB Exp Exp AB SvD DN Exp AB SvD DN NM NM NM SvD SvD Exp SvD GP SvD DN